Att mota Olle i grinden och ha Murphy som reskompis.

En expedition innehåller många utmaningar och delar som kräver både eftertanke och förberedelser. Just nu är Marie och jag inne i intensiv fas där vi skriver och resonerar kring vår Expeditionsplan. Förutom gängse projektledningsverktyg har vi i all enkelhet utgått från A-Ö för att identifiera tänkbara områden som kräver förberedelser och utbildning.

Eftersom vi bägge ser vår långfärd som en utforskande resa har vi inga ambitioner att vara ”helt klara” innan avfärd. Istället strävar vi efter att vara tillräckligt klara för att kunna lämna en trygg och organiserad vardag/stallmiljö för att börja leva som ryttarnomader för en tid. Det kommer bli en omställning på många plan för både oss och hästarna där vår utgångspunkt är att vi övergår från ett stationärt liv till ett strövande tillstånd som förhoppningsvis är likt hästars naturliga livsstil.

Idag har jag förkovrat mig i lämpliga foderstater och foderslag med stor hjälp av siten www.hastsverige.se. Vilken lyx att få lära sig mer med en så konkret motivation som vår långfärd i tankarna.

Men trots förberedelser och goda intentioner så får man räkna med att någon gång, någonstans, när man minst anar så dyker han upp – MURPHY. Kanske som en punktering på E 4:an eller som  ett ryggskott när man skall sitta upp eller som ett balltramp som till och med kan stoppa en världsmästare under OS.

Så vad gör man åt det? Hur förbereder man sig för att mota Olle i grind?

En stor hjälp för vår del är alla kloka och engagerade människor runt omkring som vi berättar för och resonerar med kring resan i stort och detaljer om det mesta. Det är verkligen en ynnest att ha haft så många prestigelösa samtal med människor vi möter. Jag hoppas och önskar att det är fler än vi som får uppleva sitt hästliv på detta sätt.

En stallmiljö som präglas av nyfikenhet, kunskapande och en ärlig vilja att utvecklas tillsammans skapar mycket goda förutsättningar för god hästhållning och framgångsrik träning.

John

Våra buffar har anlänt!

Nu är det tre veckor kvar innan vi drar iväg och det blir mer och mer påtagligt för var dag att kylan är på väg in. Buffarna i merinoull kommer nog att komma till nytta med andra ord!

Buff® Coolmax/UV Protection till vänster i mönstret Black Map och till höger en svart Merino Ull Buff®

Så fina!

Läs mer om buffarna under fliken Sponsorer → Buff

Världens bästa hinknissar

Ni kan ju omöjligt ha missat vad vi gjorde i helgen (om ni mot all förmodan gjort detta, läs inlägget nedan) och nu förstår ni troligtvis också mitt svamlande inlägg om spontana infall och dalahästar. För det var precis så det var. Väldigt spontant och oplanerat.

Varken John, jag eller någon av våra hästar hade testat på distansritt tidigare. John hade dock bättre koll än mig på vad man behövde för att få delta; licenser, klubbtillhörighet och utrustning. Själv gjorde jag mitt bästa att på minimal tid sätta mig in i karusellen. Jag minns att John hade nämnt att man kunde ha medhjälpare med sig längs med banan men att vi nog skulle klara oss utan en sådan (läs; vi hade ingen som var villig att ställa upp). Så när vi gav oss av på fredag eftermiddag gjorde vi det med inställningen ”det här fixar vi själva”.

Halvvägs upp får vi dock ett samtal av Mia, tjejen som bland annat driver distansritt.nu. Hon meddelar att hon och hennes vän kommer att sätta sig i bilen på lördag morgon och köra upp för att ställa upp som våra hinknissar; vilken lyx!

Vad gör då en hinknisse? En hinknisse är distansrittens vardagsord för en medhjälpare/groom. Hinknissen följer bland annat ekipaget med bil där terrängen tillåter och bistår med assistans. Rent praktiskt så betyder det för ekipaget att hästen med jämna mellanrum får vätska och kanske lite snacks och ryttaren likaså. De kan även bistå med ny utrustning om något går sönder och kanske till och med slå på en tappsko om det problemet dyker upp. Störst betydelse har dock medhjälparen i veterinärgrinden. Här hjälps det åt med allt från av- och påsadling till visning i veteriärkontrollen. Allt som kan avlasta ryttaren med andra ord.

Ja, nu när tävlingen är över kan jag inte med ord tacka våra hinknissar tillräckligt! Att pröva på något nytt är alltid en utmaning och utan hjälpen vi fick hade vi definitivt varit ännu mer förvirrade än vi redan var. Så skönt att ha två proffs bredvid oss som kunde svara på alla våra frågor!

Det var min allra första distansritt men definitivt inte min sista. Världens bästa hinknissar gjorde våran dag till en enbart positiv upplevelse och jag ser otroligt mycket fram emot att få göra det igen. Ett stort tack till Er!

Vilket trevlig genrep vi haft under Vasarittens distanstävling

Som ni kunde läsa nyligen så har vi valt att genomföra en distanstävling som en del av våra förberedelser för Kust till kust med häst. Efter tips på fina distanstävlingar valde vi att ställa upp i Vasaritten som går i Rättviks vackra skogar runt bland annat Dalhalla. Det visade sig vara ett fantastiskt bra val. Det var verkligen ett kanonarrangemang som Dalarnas distansryttarförening bjöd på. Tack!

Trav på grusväg, Vasaritten.

Tävlingen var en 5-milsrunda som vi red på 4 timmar och 45 minuter. Vasaritten gav oss chans att genomföra en längre resa med hästarna innan vi sticker till Norrland. Dessutom fick vi möjlighet att pröva oss själva och hästarna på en dagsetapp som kommer motsvara våra längsta etapper under långfärden.

Tävlingen gick mycket bra och bägge hästarna var godkända på veterinärkontrollerna. Att de dessutom var pigga när vi kom hem i går natt och rörde sig helt normalt i hagen när jag släppte ut dem i morse var ett riktigt härligt formbesked.

Om du inte har provat på en distansritt så kan jag verkligen rekommendera det. /John

En företagsam trettonåring femton år senare

När jag var tretton år gammal reste jag med en kompis till en hästmässa i Sollentuna. En relativt lång färd när man bor på Åland då man är tvungen att åka både båt och buss för att ta sig dit. Det var en fantastisk mässa kommer jag ihåg, och det finns tre saker jag specifikt minns från den dagen. En av dessa saker var att jag för första gången provade på westernridning. Jag minns att tjejen som lånade ut sin fina häst var väldigt trevlig och jag minns att jag bara behövde tänka tanken innan hästen hade utfört det jag inte ens medvetet hade bett om. Vilken upplevelse!

Den andra saken jag fick uppleva var att jag fick testa att sitta på Plastic Wonder, galopphästen i plast som rör sig som en (mycket snäll) galopphäst. Jag minns också att jag klarade av att sitta längre på Plastic än vad polisen som hade testat innan mig gjorde. Jag var så stolt. ”Tänk om jag skulle bli jockey när jag blir stor?” tänkte jag.

Den tredje saken som också kom att bli ett starkt minne är att jag på den mässan tog mitt Gröna kort. Det gröna kortet införskaffades i mitten på 90-talet och det här var 1997, så jag minns att de verkligen jobbade för att få folk att ta det gröna kortet där på mässan. Jag vet också att man var tvungen att göra ridprovet i själva mässarenan där uppvisningarna hölls och att det satt många på läktarna som tittade på. Jag minns också den stora bruna hästen jag red på, jag som i princip bara suttit på ponnysar på ridskolan. Ja, det var en mycket snäll häst, och kanske en stor anledning till att jag idag är mycket svag för stora bruna hästar?

Tänk om jag hade vetat då att jag femton år senare skulle jobba på Täby Galopp och få betalt för att rida riktiga galopphästar på heltid? Tänk om jag hade vetat då att det gröna kortet skulle få så stor betydelse för mig idag?

Jag har aldrig behövt använda mig av det gröna kortet sedan jag tog det för femton år sedan då alla hästtävlingar jag tävlat i varit på Åland (Finland). Så idag är det faktiskt premiär. Ja, jag är så stolt över mig själv att jag var så företagsam redan när jag var tretton. Jag hoppas att jag om femton år kan titta tillbaka på mig själv och känna samma stolthet över det jag gör idag som jag är över alla de saker jag gjorde för femton år sedan.

Den enda saken jag inte riktigt känner mig nöjd över är att jag inte tillfredsställt min lilla kärlek till westernridning (även om jag faktiskt tillbringat många timmar i westernsadel). Man får ta en sak i sänder. Idag är det istället fokus på mina två premiärer; en för mitt gröna kort och en för tävling i distansritt… Wish me luck!

Vasaritten, here we come!

Klockan är 22.00 och vi har precis anlänt till Rättvik i solnedgången över Siljan. Eftersom vi faktiskt bara ridit ihop 1 gång och känt varandra några veckor tyckte vi det fanns anledning att köra lite teambuilding. Med tanke på den knappa tiden till avfärd mot Norrland valde vi bort alla klassiska varianter som att äta middag med prat eller att spela bowling eller liknande. Här gäller det att vara effektiv och jobba på sjyssta rutiner med en gång.

Vi ville ha någon grenanknuten teambuilding. Därför beslöt vi oss nyligen för att söka efter en distansritt i tävlingsform rätt långt bort från Stockholm. Det skulle ge oss möjligheten att packa bilen med rätt grejer för en helg och lasta hästarna för en längre transport. Vi valde dessutom att tälta för att vänja oss av med sängvärme och bekvämligheter som gör sinnet slött.

Till vår stora glädje hittade vi

Så efter 6 timmar bilkörning har vi anlänt till travanläggningen i Rättvik. Nu skall hästarna rastas, kvällsbetas och nattas i hyrda boxar. Sen blir det tältfix och sovdags ganska snart. I morgon ringer klockan 06.00 för frukost och hästpyssel. Klockan 08.30 är det veterinärbesiktning, 09.00 banvisning. Klockan 10.00 går starten för en 5-milsritt. Vilket suveränt genrep för Kust till kust med häst.

Att vi dessutom överraskades av beskedet att min gode vän Mia med distanskompis Caroline (två riktiga distansrävar på SM-nivå) väljer att åka från Norrtälje klockan 05.00 för att komma upp som coacher och support till oss här i Rättvik är helt fantastisk. Ni är helt otroliga tjejer!! Tack!

Tröjor av återvunna PET-flaskor

Hänger ni med oss på Twitter (inte? dags att göra det då!) så såg ni att det kom ett relativt stort brev på posten igår. I det brevet låg inget mindre än våra tröjor till vårt lilla helgäventyr som startar imorgon:

Tröjorna kommer från företaget Dobsom som utvecklar och tillverkar kläder av hög kvalitet för olika sporter som löpning, skidåkning, walking och andra aktiviteter, men även som fritidskläder efter jobbet. Det som vi på World by Horse är extra positiva till är deras R-90 EKO och Greenline produkter. Dessa är nämligen tillverkade av 100% återvunnen polyester. De använder med andra ord återvunna PET-flaskor som mals ner till flingor som rengörs, smälts och sedan spinns till nya fibrer för att därefter utvecklas till nya produkter igen.

Genom att framställa materialet på det här viset minskar energiåtgången och koldioxidutsläpp med mer än 50%; vi hjälper till att skydda vårt eko-system och att spara jordens resurser!

♦

Riktigt fina tröjor med andra ord som passar våra miljövänliga tankegångar perfekt! Hmm… Men vad var det för äventyr vi skall iväg på imorgon…?

 

I pilgrimers fotspår.

Marie och jag har bägge en förkärlek för långfärder med häst. Tidigt under våra möten insåg vi att vår hästexpedition kommer att handla om att inspirera och skaffa kunskaper. Eftersom vi bägge två vill hitta former för att arrangera ridresor har vi pratat mycket om hur vi skall fortsätta efter vår första expedition. Huvuddelen av vår ritt kommer att gå längs historiska vägar med pilgrimstraditioner och därför har det fallit sig helt naturligt att läsa mer om dessa traditioner i världen, Europa och Sverige.

Symbolen för en pilgrimsled.

Ju mer jag fördjupare mig i detta ämne desto mer privilegierad känner jag mig. Vilken lyx att få spendera tre veckor på hästryggen och uppleva naturen i ett tempo som är avsevärt mer behagligt än den moderna vardagen. Jag är så nyfiken på hur vi kommer utvecklas alla fyra.

Som reflekterande hästägare är det fortfarande en smula overkligt att jag kommer få vara med Göta dygnet runt i tre veckor där vi kommer stärka bandet och uppleva saker tillsammans på ett sätt som är omöjligt i den vanliga stallmiljön. Att vara med hästar inspirerar till eftertanke och vi är nog många som kan intyga att man tänker så bra när man mockar hagen eller boxen. På något sätt tror jag att dessa stunder av eftertanke och reflektion sprider lugn och trygghet till de hästar man umgås med för stunden. Därför hoppas jag att dessa tre veckor av medveten ridning kommer innebära att vi alla fyra kan resa i frid och att våra hästar  kommer känna glädje och nyfikenhet över att få en chans till att ströva fritt och långt i skogar, över fjäll, från kust till kust.

Visionen är att denna expedition kommer följas av många fler där vi kan bidra till att även andra hästekipage får möjligheter att resa som pilgrimer till häst. För egen del tror jag stenhårt på devisen att varje människa bör få möjlighet att göra minst en pilgrimsresa under sin livstid. Om vi kan utöka detta till att det också skall gälla varje häst tror jag vi handlar helt i linje med målsättningen för Svenska hästars värn – att värna om den svenska hästens rätt till foder, skötsel, omtanke och stimulans.

Detta leder oss in på ett av våra delmål för expeditionen men mer om detta kommer senare.

Medlemmar i Svenska Hästars Värn

Många gånger har jag funderat över vad jag kan göra för att bidra till en bättre värld, speciellt en bättre värld för hästarna. Specifikt var det väl när jag såg artikeln om lilla Warrior, vars liv slutade väldigt tragiskt, som jag kände att jag aktivt måste göra något åt saken. Hur kan vi på World by Horse vara med och kämpa mot vanvård?

I samband med detta fick jag upp ögonen för Svenska Hästars Värn. SHV är en ideell djurskyddsorganisation med medlemmar över hela landet, som värnar om den svenska hästens rätt till foder, skötsel, omtanke och stimulans. Föreningen har funnits sedan 1993 och samarbetar dessutom i stor utsträckning med myndigheter, såsom polis och länsstyrelsen. SHV:s kostnader för foder, veterinärvård och så vidare finansieras endast genom medlemsavgifter och gåvor. De är med andra ord helt beroende av människor som vill hjälpa.

Svenska Hästars Värns hemsida: http://www.shv.org

Så hur gör man då om man vill stödja föreningen? Ett enkelt sätt är att bli medlem! World by Horse är med andra ord nu ett företag (japp, jag valde att räkna WbH som ett företag) som är medlem i SHV och vi strävar även efter att vara så aktiva i föreningen som vi bara kan.

Två tjejer som har inspirerat mig väldigt mycket redan är Elin och Linnea som i september rider iväg på hästäventyr de också. Under två veckor skall de färdas runt Vättern och genom olika aktiviteter samla in pengar till just SHV. Läs mer på deras sida Vättern runt på hästryggen. (Kanske två framtida samarbetspartners…? :))

Hästkunskapens högborg

Hästkunskapens högborg

Idag började min hästskötarutbildning på Strömsholm. Det är verkligen inspirerande att gå denna utbildning med tankarna riktade mot vår hästexpedition. På dagsprogrammet står hästars beteenden och djurskydd. Innan vi reser norröver så kommer vi även ha gått igenom förebyggande sjukvård och foderkunskap. Vilken timing!
Vår ambition är att genomföra långritten med utgångspunkt från hästars naturliga behov och beteenden där vi vill utveckla en modell för naturlig, funktionell träning. Därför är det verkligen en lyx att få chans att ställa frågor till och få utbildning av proffs på området här på Strömsholm.

Att utbildningen levereras med en tydlig pedagogisk tradition känns både tryggt och respektingivande. Jag strävar gärna efter att leva efter nedanstående riktlinjer även under vår hästexpedition.

Strömsholms elevkod

Att dagens lektioner avbröts då och då för att bland annat se hemmasonen Jens hoppa under OS gjorde ingenting alls :-), snarare tvärtom.