När jag var tretton år gammal reste jag med en kompis till en hästmässa i Sollentuna. En relativt lång färd när man bor på Åland då man är tvungen att åka både båt och buss för att ta sig dit. Det var en fantastisk mässa kommer jag ihåg, och det finns tre saker jag specifikt minns från den dagen. En av dessa saker var att jag för första gången provade på westernridning. Jag minns att tjejen som lånade ut sin fina häst var väldigt trevlig och jag minns att jag bara behövde tänka tanken innan hästen hade utfört det jag inte ens medvetet hade bett om. Vilken upplevelse!
Den andra saken jag fick uppleva var att jag fick testa att sitta på Plastic Wonder, galopphästen i plast som rör sig som en (mycket snäll) galopphäst. Jag minns också att jag klarade av att sitta längre på Plastic än vad polisen som hade testat innan mig gjorde. Jag var så stolt. ”Tänk om jag skulle bli jockey när jag blir stor?” tänkte jag.
Den tredje saken som också kom att bli ett starkt minne är att jag på den mässan tog mitt Gröna kort. Det gröna kortet införskaffades i mitten på 90-talet och det här var 1997, så jag minns att de verkligen jobbade för att få folk att ta det gröna kortet där på mässan. Jag vet också att man var tvungen att göra ridprovet i själva mässarenan där uppvisningarna hölls och att det satt många på läktarna som tittade på. Jag minns också den stora bruna hästen jag red på, jag som i princip bara suttit på ponnysar på ridskolan. Ja, det var en mycket snäll häst, och kanske en stor anledning till att jag idag är mycket svag för stora bruna hästar?
Tänk om jag hade vetat då att jag femton år senare skulle jobba på Täby Galopp och få betalt för att rida riktiga galopphästar på heltid? Tänk om jag hade vetat då att det gröna kortet skulle få så stor betydelse för mig idag?
Jag har aldrig behövt använda mig av det gröna kortet sedan jag tog det för femton år sedan då alla hästtävlingar jag tävlat i varit på Åland (Finland). Så idag är det faktiskt premiär. Ja, jag är så stolt över mig själv att jag var så företagsam redan när jag var tretton. Jag hoppas att jag om femton år kan titta tillbaka på mig själv och känna samma stolthet över det jag gör idag som jag är över alla de saker jag gjorde för femton år sedan.
Den enda saken jag inte riktigt känner mig nöjd över är att jag inte tillfredsställt min lilla kärlek till westernridning (även om jag faktiskt tillbringat många timmar i westernsadel). Man får ta en sak i sänder. Idag är det istället fokus på mina två premiärer; en för mitt gröna kort och en för tävling i distansritt… Wish me luck!
World by Horse 